Då jag var liten kom husdoktorn, eller vad hen hette, hem till min familj, ofta. Tror jag. I alla fall många gånger. Jag minns att jag och min två år äldre bror stod i soffan och smakade på växterna i fönstret. Minns än hur de smakade och hur ont det gjorde på tungan, men så kom doktorn. En gång då jag var ca 8 år så fikade hen hemma hos oss. Sedan satte hen sig mitt emot mig och höll mina händer, och pratade om någon åkomma jag hade. Minns att jag hade gjort illa tummen och hade jätteont, och det gjorde ännu ondare då hen höll mina händer och typ masserade dem. Jag hade oerhörd respekt och vågade inte säga något då jag var rädd att förödmjuka hen.
Om jag hade haft en husdoktor idag hade jag troligtvis visat varenda lilla skrapsår. Passat på liksom. Vilken lyx att ha samma läkare år efter år. Under våren har jag haft en bra ryggläkare, som helt plötsligt hade slutat. Det blev jobbigt och deppigt. Nu har jag en ny doktor som har många krav på mig. Det är lite extra pressande, så klart, men säkert bra…Jag ska inte nöja mig med den lokala sjukgymnasten utan ringa runt i hela Stockholm efter den bästa. På en månad så ska det bli tydliga resultat.
Så idag har jag varit långt inne i stan hos en mycket eftertraktad sjukgymnast som jag har fått tag på genom heta tips. Då sexåringen till slut blivit frisk efter fler dagars vabb, blev treåringen sjuk lagom till detta efterlängtade mötet. Men, min brorsa ställde upp som barnvakt vilket var roligt för alla hoppas jag. Efter sjukgymnasten promenerade vi från Sankt Eriksgatan till Götgatspuckeln. Det var bra! Där var vi på vernissage på Movitz. Sedan fortsatte jag att uppfylla mitt eget höstlöfte, att hänga med vänner. Så jag åt middag med tre vänner och sedan tog jag aftonpromenad och pallade äpplen med min vän och före detta kollega. Tänker att själen är lika viktig att vårda. Att må bra på alla vis.
